Bilden får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse.
© Helena Sundin

one heartbeat lost in the crowd

Jag slocknade i soffan inatt när jag väntade på att hjärtat skulle komma hem, vid fem tiden väckte han mig och vi la oss för att sova i sängen. Idag vaknade jag av att hjärtats telefon ringde, tydligen hade någon av deras lastbilar krockat så han skulle bli tvungen att jobba idag igen. Dagen då han skulle vara ledig, mitt humör sjönk till botten på några minuter. Hela veckan har blivit konstig, hjärtat skulle ha jobbat förmiddag hela veckan vilket hade varit jätte bra eftersom då kommer han hem rätt vettig tid och vi hade hunnit umgås med varandra på eftermiddagarna nu när jag har lov och allt. Men så har det inte blivit, det har bara varit eftermiddagsjobb. Och imorgon åker jag upp till Junsele för att gå till tandläkaren (usch och fy som jag gruvar mig) och hälsa på pappa en snabbis. Hade det varit en normal jobbvecka för hjärtat då skulle han ha kommit hem innan jag var hemma igen och så skulle vi hinna umgås, men nu åker han troligen iväg och jobbar innan jag kommer hem så vi hinner inte träffas alls. Usch va less jag är på detta nu, jag ska laga lite käk, lägga mig i ett bad och sedan ligga framför tv:n hela kvällen.

[EN BILD SÄGER MER ÄN TUSEN ORD]

Bilden får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse.
© Helena Sundin

Sitter uppkrupen i soffan med täcket virat runt kroppen. Har släckt alla lampor i lägenheten, några få värmeljus på vardagsrumsbordet lyser upp och skapar hotfulla skuggor på väggarna. Jag kurar ihop mig så gått jag kan i hörnet av soffan, gömmer ansiktet i knät, korsar armarna runt benen och låter tårarna välla upp ur ögonen. Jag känner mig så otroligt liten och ensam ikväll, i vanliga fall skulle hjärtat komma hem om cirka en och en halv timme vilket skulle resultera i att jag hade känt mig mindre ensam. Jag hade troligen krupit upp i hans famn och bara låtit honom hålla om mig. Men inatt är ingenting sig likt, om en och en halv timme kommer jag fortfarande sitta här lika ensam och liten..

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/2012999/helenasundiin?claim=zjhbcx6kpy4">Följ min blogg med bloglovin</a>

Paniken slog mig nyss med knytnäven rakt i ansiktet, jag höll på packa undan lite väskor och sådant som jag haft massa saker i. I den sista väskan låg inte direkt något skoj, ett usb-minne och några böcker. Bara för skojs skull kopplade jag in minnet i datorn för att se om jag hade något roligt på det, där låg en bild som jag skulle ha lämnat in och framkallat för hundra år sedan. Nämligen den bilden som Frida valde som favorit av alla bilderna jag tog på henne i augusti, hennes studentbilder som jag då lovade att framkalla så fort jag hade möjlighet. Men det har liksom glömts bort, jag har varit utan pengar, skolan har kommit i kapp mig, jag har flyttat, saker och ting har blivit undanstoppade i all hast för att inte ta för mycket plats osv. Så nu har jag världens ångest och skuldkänslor till tusen, Så detta hamnar som prio ett denna månad, jag håller tummarna för att pengarna räcker och att jag kan få detta fixat, och jag hoppas verkligen inte Frida halshugger mig, dock har jag inte blivit påmind så vem vet, hon kanske har glömt det liksom jag?