Inte ens morgonsolen lyckas lysa upp min sargade fasad, min tillvaro har de senaste dagarna kantats av tårar och ångest. Och den här morgonen har hittills tagit priset som den värsta, nattens sömn har varit orolig och kort vilket resulterat i att jag inte orkat gå till skolan, hjärtat som har ledigvecka kom in i vardagsrummet där jag satt uppkrupen i soffan för en stund sedan och såg besvärad ut. Han ser genast allt som tynger mig och hans lugnande stämma får för en kort stund ångesten att släppa, några ensamma tårar rinner nerför mina kinder. Han kramar mig länge och tårarna hinner återigen torka innan jag lyfter huvudet från hans varma axel. Han frågar lugnt "är du så less på skolan?" jag nickar och ångesten gör sig påmind, den sköljer över mig som en flodvåg och jag känner hur illamåendet över allting måste göras kommer tillbaka. En kort sekund hade jag glömt bort ångesten jag haft över saker och ting som inte blivit gjorda men nu är den återigen tillbaka i mitt huvud, men trotts detta ser jag på något sätt ett ljus i den mörka tunneln jag springer i. Imorgon, imorgon ska det bli bättre.