Paniken slog mig nyss med knytnäven rakt i ansiktet, jag höll på packa undan lite väskor och sådant som jag haft massa saker i. I den sista väskan låg inte direkt något skoj, ett usb-minne och några böcker. Bara för skojs skull kopplade jag in minnet i datorn för att se om jag hade något roligt på det, där låg en bild som jag skulle ha lämnat in och framkallat för hundra år sedan. Nämligen den bilden som Frida valde som favorit av alla bilderna jag tog på henne i augusti, hennes studentbilder som jag då lovade att framkalla så fort jag hade möjlighet. Men det har liksom glömts bort, jag har varit utan pengar, skolan har kommit i kapp mig, jag har flyttat, saker och ting har blivit undanstoppade i all hast för att inte ta för mycket plats osv. Så nu har jag världens ångest och skuldkänslor till tusen, Så detta hamnar som prio ett denna månad, jag håller tummarna för att pengarna räcker och att jag kan få detta fixat, och jag hoppas verkligen inte Frida halshugger mig, dock har jag inte blivit påmind så vem vet, hon kanske har glömt det liksom jag?

Nattens kyla biter i skinnet, gatlyktornas sken sipprar svagt igenom dimman som ligger tät över staden. Gatorna är tomma sedan länge, mina fotsteg trampar inte i takt med någon annans. Jag har hela staden för mig själv och jag nynnar tyst på någon gammal enformig melodi som legat kvarglömd i hjärnan.

Bilderna får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse.
© Helena Sundin