jag försöker att låta bli, kämpar. men samtidigt tvingar jag mig själv till saker jag sedan ångrar. jag kom ur svackan sist, jag vill klara det igen.. men den känns djupare nu, och så jävla mycket värre. jag struntar i det som håller min kropp vid liv. och känner mig glad över det.

luften är kall mot mina bara ben. vägen hem känns otroligt lång och ensam nattetid. ingen, absolut ingen annan än jag är vaken. gatlyktorna ger ifrån sig ett svagt sken i den dunkla natten. en katt springer över vägen så ljudlöst att jag knappt hinner uppfatta den. inte en enda bil möter mig, det känns som om hela världen ligger i koma.